Norrkoping.se

Differentierad undervisning

Av Caisa Skoglund och Margareta Dott, utvecklingslärare vid FoU-avdelningen i Norrköpings kommun

Publicerad 21-06-18

Lästid 7 minuter

 

Lärare kan ibland uppleva en otillräcklighet i sin lärargärning om de behöver prioritera mellan elevers individuella eller kollektiva lärande. Men genom att differentiera undervisningen kan istället alla elever delta på egna villkor. Differentiering handlar bland annat om att planera för att erbjuda aktiviteter och uppgifter som passar alla elever. Att undervisa på ett sätt där alla elever får möjlighet till olika sätt att förstå, träna, bearbeta och visa kunskaper.

Individualisering eller differentiering?

Begreppet differentierad undervisning används ofta för att beskriva en gemensam undervisning där alla elever deltar på egna villkor. Författaren Carol Ann Tomlinson betonar att det handlar om ett tankesätt mer än att använda särskilda tekniker eller metoder. Hon menar att differentieringen börjar med planeringen och sker i innehållet, i processen och i resultatet. Eleverna erbjuds varierade metoder för att ta till sig stoffet, de får bearbeta och lära på flera olika sätt samt bedöms över tid inte enbart genom en slutprodukt. Tomlinson menar att differentiering kan ses ur tre olika perspektiv, det filosofiska synsättet som uppmärksammar diversitet (mångfald) som normal och värdesätter varje elevs potential. Det principiella perspektivet som skapar lärande miljöer och flexibla klassrum. Det praktiska synsättet behandlar planeringar inriktade mot en beredskap inför olika lärandeprofiler hos eleverna.

Gymnasieläraren och författaren Helena Wallberg hänvisar i sina texter till begreppet och beskriver det som en undervisning som redan från början erbjuder aktiviteter för olika sätt att förstå, träna, bearbeta och visa kunskaper. Att differentiera uppgifter och aktiviteter innebär att möta elevers individuella behov och förutsättningar, utan att göra det enskilt med var och en. En vanlig myt är att likställa differentiering i undervisningen med individualisering eller nivågruppering (elevdifferentiering). Men om lärare inte lyckas bevara gemenskapen i klassen riskeras lärprocessen för elever i behov av särskilt stöd implementeras i parallella aktiviteter. De blir lösryckta och utan sammanhang för eleven.

Forskaren David Skidmore beskriver två olika sätt att se på pedagogik. Det första är ett inkluderande synsätt med en idé om att svårigheter inte knyts till eleven utan att det istället handlar om skolans förmåga att möta elevers olikheter. Det andra synsättet knyter istället svårigheter direkt till individen och är ett mer traditionellt sätt att se på pedagogik, vilket numera allt mer ifrågasätts.

I läroplanen för grundskolan står att ”läraren ska ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättning, erfarenheter och tänkande”. Då det inte är klart uttryckt vad som menas med behov och förutsättningar tycks individualisering med enskilt arbete och individuella uppgifter ofta tillämpas för att möta varje elev. Individualisering kan dock leda till sjunkande resultat, engagemang och motivation för skolarbetet, då den individualiserade undervisningen fokuserar på den enskilda eleven, frikopplad från ett sammanhang. Undervisningen bör istället differentieras, där fokus ligger på delaktighet kopplad till ett tydligt sammanhang och där alla elever ges förutsättningar för all lyckas.

Hur differentieras undervisningen?

Undervisning kan differentieras på olika sätt. Universal Design for Learning (UDL) är ett ramverk för differentierad undervisning. Forskarna bakom beskriver att om elever erbjuds en alltför tillrättalagd och tillgänglig miljö där all undervisning fungerar på ett likartat sätt kan undervisningen hindra eleverna från att nå så långt som möjligt. Istället har tre övergripande principer utvecklats för att göra det möjligt för att elever att delta efter sina förutsättningar. Principerna syftar till att ge redskap för att anpassa undervisningen så att det ska finnas variation i alla sammanhang som eleverna möter. Principerna innebär att skolan ska skapa förutsättningar utifrån att eleverna utvecklar kunskaper och förmågor på olika sätt. Att alla elever har möjlighet att arbeta, ta till sig information, uttrycka sig och visa kunskaper och förmågor på olika sätt med stöd av varierade arbetsformer. Skolan ska också skapa förutsättningar för alla elever att känna sig motiverade och engagerade i sitt eget lärande. Undervisningen delas alltså inte upp mellan ”ordinarie undervisning” och specialundervisning och det handlar inte om att hitta en metod eller strategi som passar alla elever. Det handlar snarare om ett ha ett ramverk där alla elever erbjuds olika sätt att lära sig och visa sina kunskaper.

Arbetet med att differentiera undervisningen börjar redan på planeringsstadiet. Att planera lektioner som i sin struktur gör att innehållet blir begripligt, hanterbart och meningsfullt för eleverna. Det kan också handla om att redan i planeringsstadiet tänka på att skapa olika typer av stödstrukturer som på ett tydligt och konkret sätt hjälper eleverna att lyckas. I planeringen kan lärare fundera över om eleverna får möjlighet att ta till sig lektionens innehåll på olika sätt, om de får möjlighet att fördjupa och träna sina kunskaper på olika sätt samt om de får visa sitt kunnande på olika sätt. Det kan innebära att lärare, enligt Tomlinson, i sin planering delar upp undervisning i tre olika delar; innehåll, process och resultat. Innehållet handlar vad eleverna ska få tillgång till och hur de ska lära för att uppnå skolans måluppfyllelse. Att som lärare planera för varierade metoder för att eleverna ska kunna ta till sig stoffet. Processen innebär att eleverna får bearbeta och lära på flera olika sätt, aktiviteter och uppgifter som gör att eleverna förstår det centrala innehållet och kunskapskraven. Resultatdelen planeras så att eleverna genom olika metoder och aktiviteter får visa den sammanlagda kunskapen som de har utvecklat över tid och hur de får möjlighet att visa sin förmåga att använda sig av lärandet. Även lärmiljön är viktigt att ta hänsyn till. Till exempel hur interaktionen i klassrummet påverkar lärandet.

Professor Monika Vinterek har i sin studie "Individualisering i ett skolsammanhang" kategoriserat några områden för individualisering. Helena Wallberg har i sin modell istället bytt ut Monika Vintereks rubrik individualisering till differentiering och tänker att en aktivitet eller uppgift ska erbjuda en variation inom dessa områden till alla elever.  Syftet är då, menar Wallberg, att differentiering av aktiviteter enligt de olika kategorierna ger eleverna möjlighet till delaktighet. De kan då själva påverka sin lärandesituation utifrån hur dagsformen är, kunskapsområdet, intresset osv. Nivån är inte en etikett för eleven utan en etikett för aktiviteten. Genom att ha detta i åtanke vid lektionsplaneringar blir undervisning automatiskt mer differentierad. Börja med några delar i taget och förändra allt eftersom.

Matris som beskriver innehållet i olika delar av differentierad undervisning. Förstora bilden

Tillgänglighet för alla elever

Många lärare kan uppleva en otillräcklighet i sin lärargärning om de behöver prioritera mellan elevers individuella eller kollektiva behov. Att fokus till exempel hamnar mer på elever i behov av stöd än på andra elever, eller omvänt. Eller att lärare inte har tid till elever i behov av stöd, eller tvärtom, eleverna får inte den tid de behöver. En annan utmaning för lärare kan också vara att tänka igenom ämnets innehåll och olika sätt att undervisa med fokus på att gynna alla elever i deras lärandeprocess. Att differentiera undervisningen kräver ett pedagogiskt synsätt som är förankrat i ett tänkande om lika villkor, inte samma villkor. Tomlinson menar dock att rekommendationen är att lärare inte radikalt ändrar på sitt sätt att undervisa utan istället långsamt närmar sig den differentierade undervisningen genom att ta ett par strategier i taget. Att skynda långsamt och reflektera över effekterna i klassrummet snarare än att ändra allt på en gång. Men grundidén för den inkluderande, differentierande undervisningen handlar om att frångå det sätt som är vanligt gällande lektionsplanering – att skapa en huvudplanering för hela klassen för att sedan anpassa lektionsuppgiften för några elever. Istället bör lärare vända på perspektivet och tänka igenom samtliga elevers kapacitet innan den didaktiska lektionsplaneringen påbörjas.

Sammanfattning

Differentierad undervisning beskrivs som att den är riktad till alla elever och inbegriper elever som har en diagnos. Den kräver en effektiv planering som inte medför något extra utöver läroplanen. Den innebär en flexibel användning av plats, tid, material, gruppering och instruktioner men inte nödvändigtvis av särskilda lärandestrategier. Undervisningen fokuserar på individer, små och/eller flexibla grupper samt hela klassen, men som inte innebär individualiserade lektionsplaneringar. Differentieringen är något som sker vid behov och inte hela dagen eller varje dag. Differentierad undervisning är något som läraren planerar i förväg och som tar hänsyn till elevers behov. Den ska inte improviseras på plats när redan planerad lektionsundervisning inte fungerar.

Helena Wallberg ger i sin bok Lektionsdesign tips från frågor som lärare kan ställa sig själva vid planerandet av undervisning. Några exempel är:

  • Vad är det eleverna ska få möjlighet att utveckla?
  • Hur kan det centrala innehållet behandlas i undervisningen för att möjliggöra utvecklingen?
  • Hur ska du samla belägg för kunnande under lektionen? Kan det differentieras?
  • Hur får vi syn på att eleven kan det som ska kunnas på olika sätt?
  • Vilka kunskapsområden kan användas för ämnesövergripande samarbeten?
  • Vilka aktiviteter kan differentieras så att alla kan vara med, i grupp, par eller enskilt?
  • Hur kan lektionen designas så att alla aktiveras i sitt lärande?

Referenser

Kontakt

Utbildningskontoret

S:t Persgatan 95
602 33 Norrköping