"Mina visioner har gått i uppfyllelse"

Publicerad 02 juli 2019 12:49

För sex år sedan öppnade Anhörig- och kunskapscenter i Norrköping. Maria Delden har sedan dess varit chef för verksamheten. Nu är det dags för Maria att avsluta arbetslivet och gå i pension. I den här intervjun ser hon tillbaka på tiden på Anhörig- och kunskapscenter och arbetet med att utveckla stödet till anhöriga.

Bild på Maria Delden, enhetschef för Anhörig- och kunskapscenter

Maria Delden, enhetschef för Anhörig- och kunskapscenter

  • Varför ville du bli enhetschef för Anhörig- och kunskapscenter?

- Jag arbetade med ett projekt som handlade om att utveckla anhörigstödet i Norrköping. Där gjorde vi en översyn om vad kommunen då kunde erbjuda samt en omvärldsbevakning kring hur anhörigstöd såg ut i andra kommuner runt om i landet. Vi såg vikten av att kommunens anhörigkonsulenter skulle sitta tillsammans i centralt belägna lokaler anpassade för anhörigstödets verksamhet. Jag upplevde arbetet så intressant och inspirerande att jag sökte chefstjänsten när det väl beslutades att Anhörig- och kunskapscenter skulle utvecklas.

  • Hur såg uppdraget ut från början?

- Uppdraget var att skapa ett center, en mötesplats och arena för alla anhöriga inom hela socialtjänsten. Anhörig- och kunskapscenter har hela tiden varit ett samarbete mellan vård- och omsorgskontoret och socialkontoret, och vi är ganska ensamma i landet om att arbeta med stöd till alla målgrupper av anhöriga. Uppdraget innebar att vi skulle ha kunskap och kompetens för att kunna möta anhöriga till personer med olika fysiska och psykiska sjukdomar och funktionsnedsättningar liksom missbruks- och beroendeproblematik. Vi skulle också ta emot anhöriga i alla åldrar, även barn och ungdomar.

  • Vad hade du, som enhetschef, för tankar, drömmar och visioner om verksamheten?

- Först gällde det att hitta en bra lokal för ändamålet. Vi tittade på flera olika, men när vi kom till Drottninggatan 32 föll allt på plats. Här fanns utrymme för samtalsrum, föreläsningssal, grupprum, kontorsrum samt ett kök. Det var ljusa och fina lokaler och vi fick tillsammans med en arkitekt planera hur det skulle se ut.

- Jag ville också att medarbetarna skulle ha olika bakgrund och kompetens för att kunna möta anhörigas olika behov. Socionom eller motsvarande var kravet för att anställas. Min vision var dels att medarbetarna skulle trivas på arbetsplatsen och med sitt arbete, men framför allt att anhöriga alltid skulle uppleva att de var välkomna till Anhörig- och kunskapscenter. De skulle inte behöva känna sig ifrågasatta utan istället blir sedda och lyssnade till. Jag ville också att vi skulle ha mål för våra samtal och grupper och att anhöriga skulle få verktyg och redskap för att hantera sitt anhörigskap, så att de skulle kunna gå härifrån ”med sänkta axlar”. Med facit i hand skulle jag vilja säga att mina visioner har gått i uppfyllelse.

  • På vilket sätt har verksamheten utvecklats och förändrats under åren?

- Jag och mina medarbetare har arbetat mycket på att utveckla ett gemensamt synsätt på anhörigstöd och vi har haft många diskussioner. Nu tycker jag att vi har landat, att vi känner trygghet tillsammans och att vi hela tiden jobbar framåt utifrån vad vi ser att anhöriga behöver. När Anhörig- och kunskapscenter startade var den största målgruppen anhöriga till äldre personer. Nu möter vi även många anhöriga till personer med psykisk ohälsa, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller missbruksproblem.

  • Vilka utmaningar har ni haft?

- Utmaningar har varit och är fortfarande att nå anhöriga med annan etnisk bakgrund än svensk, att nå fler män och unga anhöriga. Det är också en utmaning att få en personalgrupp att fungera. Vi har jobbat mycket på att bli trygga med varandra, att ta vara på kompetensen som var och en har samt att hitta gemensamma mål för verksamheten.

  • Varför tycker du det är viktigt att stötta anhöriga?

- Jag upplever att anhöriga sällan uppmärksammas eller blir tillfrågade när de har någon närstående med behov av hjälp och stöd. Många anhöriga känner sig ensamma och isolerade i sitt anhörigskap. För att orka vara anhörig i längden behöver man själv få stöd, något som kommunen enligt lag är skyldig att erbjuda.

  • På vilket sätt kan anhörigstöd förebygga att anhöriga drabbas av ohälsa?

- Det är viktigt att anhöriga tidigt blir informerade om att det finns stöd också för dem. Gärna på vårdcentral, företagshälsovård mm. Många anhöriga söker läkare för att de själva mår dåligt. Då är det viktigt att de också få frågan om hur hemsituationen ser ut. Ofta uttrycker anhöriga att de skulle behövt stöd mycket tidigare. Med ett tidigt insatt stöd kan den anhöriga få hjälp att förhålla sig till sin närstående samt förstå och hitta sammanhang i sin livssituation. Som en anhörig uttryckte det: ”Att komma hit är som en livboj för att orka vidare”.

  • Vad upplever du att du har lärt dig under åren som chef för Anhörig- och kunskapscenter?

- Det har blivit tydligt för mig att det är så många anhöriga som har det så tufft. Många lever i situationer som är i det närmaste ohållbara. Anhöriga har ofta ett stort behov av att få samtala men också av att få känna tillhörighet med andra, vilket de gör i våra grupper och utbildningar. Samtalen vi har är ofta mycket svårare än vad jag trodde att de skulle vara. Anhöriga lever i komplexa livssituationer och många har det svårt. Det är också vanligt med dubbla anhörigskap, det vill säga att man kanske är anhörig både till en tonåring med exempelvis ADHD samtidigt som ens förälder börjar bli dement och behöver stöd för det. Många anhöriga lever i skam och skuld över att inte räcka till. Det behöver man få hjälp att bli lyft ifrån. Om man själv aldrig haft ett anhörigskap är det svårt att tänka sig in i anhörigas situation.

- På det personliga planet har jag lärt mig att inte vara så impulsiv och försöka dra i alla trådar samtidigt. Jag har upptäckt att när jag släpper taget händer det mycket mer. Det tänker jag är bra för anhöriga också…

  • Vilka utmaningar ser du fortsättningsvis?

- Framför allt att få hit anhöriga i tid. Därför måste vi hela tiden ligga steget före och informera än mer om verksamheten så den blir känd hos allmänheten.

  • Varför är det viktigt att det finns ett anhörigperspektiv i all vård- och omsorgsverksamhet?

- Anhöriga blir tryggare om de märker att den närstående får den hjälp och stöd som den behöver. Det är också viktigt att den kunskap som anhöriga har respekteras och att man får känna sig delaktig och involverad.

  • Vad önskar du framöver för anhöriga och för Anhörig- och kunskapscenter?

- Jag önskar att alla ska veta om att Anhörig- och kunskapscenter finns så fler anhöriga hittar hit. Att det även fortsättningsvis finns utrymme för alla former av anhörigskap oavsett anhörigas ålder eller deras närståendes behov av stöd. Att medarbetarna ska tro på sig själva, för vi gör verkligen ett bra jobb och vi möter anhörigas behov av att bli uppmärksammade och lyssnade till.

  • Till sist, vad ska du göra nu då?

- Nu vill jag landa i mitt nya liv som pensionär. Jag vill ta det väldigt lugnt, läsa böcker, umgås med sambo, barn, barnbarn och vänner. Jag skulle vilja måla tavlor och göra en och annan resa…

Läs mer om Anhörig- och kunskapscenter